Ingen jul utan fred

Som två yrväder kommer de mot mig över isen och grälar högljutt denna julaftonsmorgon.
— Bengt är snäll och ska ha en julklapp! ryter tomten.
— Ingen är snäll! Alla är dumma! invänder Jesus i ett tonläge som inte är helt olikt Jonas Gardells.

Tomten och Jesus fort-
sätter att gorma över mitt huvud, som jag inte vore där.
Efter att ha lyssnat på deras gubbsjuka käbbel, bryter jag in:
— Har någon frågat mig hur jag vill att julen ska firas? Jag tänker då inte fira någon jul förrän freden kommit till jorden! proklamerar jag trotsigt. 
— Fred på jorden är något otänkbart. Men jag önskar att jag kunde tro på det! säger Jesus och tomten nickar instämmande.
— Om ni inte ens kan tänka er fred på jorden, hur ska vi då någonsin få fred? undrar jag.

Jag är en romantiker som tror att freden är möjlig i vår tid. Men tomten och Jesus skapar ingen fred. Det måste vi själva göra. Fred på jorden är en vacker och jordnära tanke — oändligt vackrare än julefrid med tomtar på Nordpolen och gudar i himlen.

Så jag önskar alla fred på jorden.

©foto/Åsa Lindberg

Jordens undergång är inte hela världen...

Vi luleåbor såg med egna ögon hur solen föll från himlen och störtade mot jorden, någonstans utanför Piteå.

Domedagsprofeterna hade alltså fått rätt  — jordens undergång hade kommit över oss.

Jag tvingades ropa lugnande ord, ute från isen, där jag och Åsa stod och väntade på att vintersolståndet skulle inträffa.
— Det är ett naturligt fenomen! En illusion! Låt det passera! hojtade jag.

Min djupa och manliga stämma verkade ha en lugnande inverkan  på de skräckslagna människor som stod längs strandpromenaden mot Oscarvarv.

När det visade sig att solen aldrig föll och att det verkligen handlade om ett optisk fenomen, tackade människorna mig för min insats i en svår situation. En händelse som lätt kunde ha utvecklas till ren panik, avvärjdes genom mitt lugn och sinnesnärvaro.

Vad de inte visste, var att jag tycker att jorden undergång inte är hela världen. Men hur förklarar man det för en luleåbo?

Matlagningsyoga

Den moderna mannen i köket är lugn och kontrollerad och slamrar inte i onödan med de rostfria kastrullerna.

Leende förbereder han sin dagliga matlagnings-
yoga med orden:
— Andas kropp och själ!
 
Inom några sekunder andas han lugnt med både kropp och själ. Han jäktar inte eftersom han vet att allt har sin tid. Kikärtorna till dagens falafel behöver tid för att växa och bli aromatiska och få sin nötaktiga karaktär. Den rätta stektiden går inte heller att stressa fram. Allt har sin tid.

Den moderna mannen njuter av att — meningen med livet är just att det ska ta lite tid. Matlagningsyoga är den moderna mannens kärleksstund med skapelsen. Utan den vore livet inte värt att leva. 

På Varvsgatan i Luleå bor en modern man. Det är jag. Och matlagningsyoga utövar jag varje dag.   

 

Vilken är världens mest kända docka?

Dockorna på min fönster-
bräda har burit samma uttryck i snart femton år. Men deras miner berör mig än idag.

Jag lyssnar till deras dialoger, som ständigt växlar genom åren, i takt med att jag förändras.
Flickan är positiv och kreativ men killen är skeptiskt till det mesta. Ungefär som jag i unga år.

Skenet bedrar...

Min personlighet är vacker. Jag lyckades återskapa den för en tid sedan.

Innan dess upplevde jag mest skamkänslor när min personlighet kom på tal. Oftast har det blivit kluvna samtal, jag levde med två personligheter — en vacker och en kristen.

Ingen föds med själv-
förakt, skamkänslor som gör oss fula inombords. Sådant måste man lära sig av någon annan.

Buddha gick först på vatten...

Att gå på vatten är inte så svårt som man kan tro. Men omöjligt är det att gå på vatten om man inte tror det är möjligt. Det säger sig självt.

Jesus gick på vatten. Han visste att detta inte var en omöjlig bedrift eftersom Buddha hade gått på vatten redan 400 år före honom.
— Kan han så kan jag! resonerade han säkert och klev ut på vattenytan.

Många är de män som har gått på vatten efter Jesus: Herakles, Eufemos, Orion, Abaris, och Xerxes. Jag kan inte gå på vatten, men min drömflicka kan. (Som bara underbart naiva människor kan göra, tror på det mesta. Sån är inte jag.)

Slutet är nära?

I två tusen år har slutet varit nära för alla kristna i Luleå. Men börjar inte detta låta väldigt långt borta nu?

Hur kunde tidsbegreppet nära hamna så långt bort i fjärran? Ju närmare slutet vi kommer, desto mer avlägset hamnar uppenbarligen slutet.

Men just uppenbarelser är verkligen något kristna i Luleå  har kläm på.

(Det uppenbara har de lite svårare med...)

De är nämligen uppfyllda av den helige Ande, ett slags plugin, för att tala modern internetsvenska. Genom denna plugin, får kristna se tecken på att slutet är nära för Luleå. Varje dag.

Jag saknar inte heller förmågan att se syner. Bilden visar vad jag såg för mitt inre på järnvägsstationen i Luleå. Klockan började brinna och molnen förvandlades till andeväsen som svävade likt mäktiga svanar strax ovanför järnvägsrälsen.

Flykten från Guds rike

I skydd av mörkret tog vi oss till stranden vid Gültzaudden i Luleå.
Vi försökte fly från de hårda religiösa lagarna som krävde att hela befolkningen måste underordna sig identiska konsumtionsmönster.

Kustbevakningen väntade på oss.  De hade slagit sönder vår motorbåt och satt den på grund. En metallisk röst hackade monotont i en megafon ur mörkret, samtidigt som strålkastare spelade över vår flyktbåt:
— Västvärlden har vilat på kristen grund! Och nu är Tusenårsriket är här! en belöning för oss goda kristna! Men samtidigt ett straff för de onda! Härifrån flyr ingen! Gud ser allt! Gud vet vad som är bäst för er! Gud är god! Stanna där ni är och invänta vår personal!

Är du drömtydare?

Klicka på bilden och förstora

Världen har byggts av drömmar. Den amerikan-
ska drömmen är en av dem.

Kristendom är ett annat slags drömspel, där profeterna i Gamla testamentet drömde om en Messias som snart skulle komma. Och judarna väntar än idag på denna figur.

Men kristna har inte samma tålamod. De gjorde slag i saken och påstår att judarnas drömmar redan har slagit in. Kristna har för vana att köra över folk.

Fantasin och Albert Einstein

 Albert Einstein fanti-serade ofta. Det var så han kom på relativitets-teorin:
— Fantasi är viktigare än kunskap. För kunskapen är begränsad, medan fantasin omgärdar hela världen, stimulerar framsteg, och föder utveckling.

Citatet är hämtat från The Saturday Evening Post, 26 oktober 1929,   "Vad livet innebär för Albert Einstein".

Jag har min egna relativitetsteori — den går ut på att livet inte handlar om "antingen eller" utan "huller om buller" eller "både ock". Ordet relativ betyder faktiskt  "i förhållande till något annat".

Moderskärlek kräver fantasi och kunskap. Tillsammans bildar de ett kärlekspar. Åsa (på bilden)  flyger till Stockholm för att besöka sin dotter.

Universum är en del av Luleå

Minst två ljusfestivaler pågår i universum just nu.

En i kosmos. Den andra i Luleå.

Vår ljusfestival släcker ned den fjärde oktober. Universum slocknar om några miljarder år.

Universum har inte bråttom. Men Luleå gillar att jäkta. Vi har mycket att lära ute i universum.

Det här jag...

Det här är jag... och en handfull av mina mest betydelsefulla vänner som formar mig. De personer som fattas i persongalleriet, ska jag fotografera i framtiden.

Dom har inget val. Deras öde är jag och min kamera...

Det här är Åsa.
En färggrann kvinna. Hennes personlighet  är större och vackrare än min egen.

Kärlek

Klicka på bilderna

Kroppshyddan till höger bär på mina gener. Det kvinnliga vackra ansiktet återfinns i hennes norska pass. Min son är svensk.

Kärleken erkänner inga gränser. Här finns inga passkontroller...

Ut i verkligheten!

Bilden är arrangerad. Modell Sture Henriksson.

Alltfler av oss tillbringar en allt större del av vår vakna tid med proppar i öronen och skärmar för ögonen.

Allt där ute i "molnet" är producerat, regisserat och tillrättalagt. Precis som världens religioner.

Min vän Sture är spännande och oförutsägbar som verkligheten själv.
Cyberspace och religioner är säkert bra men inte är de livgivande som lingon, dessa underbara och nyttiga röda bär i lingonskogen. Ut verkligheten alltså! Bara i naturen finns den äkta verklighetskänslan. Jag ringer Sture och frågar om han ska med...

Varje ansikte berättar en historia

Med hjälp av ett 40-tal ansiktsmuskler kan vi få fram över 5 000 uttryck.
Ansiktsuttrycken signalerar – snabbt och tydligt – till vår omgivning vilken sinnesstämning vi befinner oss i.
Att lyfta ögonbrynen vid en hälsning tar normalt bara en sjättedels sekund. Och ett leende kan vi ofta urskilja på 90 meters avstånd.
Men jag vill komma nära — att umgås på 90 meters avstånd är obekvämt.

När vi närmar oss ett ansikte framträder en historia. Och jag ska inte förstöra dessa två porträtt genom att berätta mina upplevelser av deras ansikten. Låt dom berätta själva!  

Först vaknar alla spännande människor

Ebenezerkyrkans stora klocka visar strax före nio på morgonen. Luften är varm och kommer äntligen med sommar.
Nu, på morgonen, är gatulivet sporadiskt på Storgatan. Därför  hinner vi uppfatta varandras personligheter och karaktärer. Men vid lunchtid har dessa egenskaper försvunnit. Då slukas vi av ont om tid och stress. Då trängs den spännande morgonmänniskan undan och konsumenten i oss tar över makten. Allt blir kommers och tillväxtångest. Synd. Men än är det morgon.

Mannen i vilstolen sväller av attityd och självkontroll, och Sandras hörlurar sitter tight och sluter in henne i en egen värld. Det verkar som allt i hennes omgivning är accessoarer. Jag hejdar henne på Storgatan och ber om att få  ta några bilder på henne.
— Okey, svarar hon.
Hennes blick är intensiv och spännande. Jag tar snabbt flera bilder och hinner tänka på att ålderdom inte är särskilt spännande. Hon är ju så ung Sandra. Vi tänker olika Sandra och jag.

Luleå är vackrare än Gotland!

Min vän, vardagsfilosofen Frank Raghall, är på Gotland och sänder mig dagligen bilder därifrån med sin i iPhone.

Men Frank! Jag kan konstatera att Luleå är vackrare än  Gotland! Ön är inte direkt ful, men kan inte mäta sig med vår skönhet i Luleå!

Mina fem nytagna bilder menar jag avgör saken.

Motorcykelparaden i Luleå

Han stod med sin rullator, lite vid sidan av händelsernas centrum.
Jag ber honom ställa sig längst fram i ledet av hundratals motorcyklar. Inom några minuter ska de startas, rulla iväg och bilda kortege genom Luleå.

Han ler spjuveraktig och med stolta steg kliver han fram — med hjälp av gåstolen — utan att tveka en sekund.

En dag är jag själv pensionär. Då ska jag också ta plats i samhället med min livsglädje och framåtanda.

Tillträde förbjudet för obehöriga!

Svenska kyrkan är en farlig arbetsplats.
Du riskerar att hamna i helvetet om det blir det minsta felsteg i din tro.
Därför går platschefen — varje söndag —  igenom säkerhetsrutinerna i en checklista som kallas Bibeln med kyrkobesökarna.
Ständiga hot från demoner gör Svenska kyrkan till en säkerhetsrisk. Tack och lov finns varningsskyltar upphängda i korsningen Kyrkgatan och Stationsgatan.

Detta är lugnande besked därför att när denna bild togs, tyckte jag precis att små demoner sprang omkring utanför domkyrkan i Luleå.

Men tyvärr fastnade inte detta onda religiösa väsen på bild.

Även invandrare måste skötas om

Josefin Jonson älskar invandrare. Två av dem tar hon hand om.
Hundrasen Berner sennen har sitt ursprung i kantonen Bern i Schweiz. Den är en av fyra sennenhundar från de schwiska Alperna. Berner sennenhund hör till de populäraste hundraserna i flera länder.

Det vi älskar tar vi hand om. Det vi älskar vårdar vi med ömhet. Berner sennenhundar beskrivs som godmodiga, lugna, tillgivna och intelligenta familjehundar. De tycker om att vara utomhus, sommar som vinter, och har en tendens att vakta men är för det mesta vänliga mot främmande människor. Vi har tydligen mycket att lära av hundarna.

Ser du människan i gathörnet?

Ser du en äldre dam i gathörnet? Utmärkt! Hennes situation är dramatisk. Trots ett enormt ovädersmoln, som tornar upp sig bakom henne och förutspår skyfall, står hon kvar och väntar på grönt ljus. Tror hon fortfarande att det är olagligt att gå mot röd gubbe?

Jag vill hjälpa henne genom att ropa:
— En gående ska följa de regler som gäller i trafiken och som visas genom vägmärke, vägmarkeringar, trafikljus, tecken från polisman och liknande! Detta innebär att du inte får gå mot "röd gubbe". Om du är cyklist eller bilist och passerar ett trafikljus som visar rött kan du få böter, och kör du bil eller något annat fordon, som kräver att du har körkort, kan du bli av med körkortet. Något sådant straff finns inte för gående! Men om du går mot röd gubbe och orsakar en trafikolycka kan du göra dig skyldig till brottet vårdslöshet i trafik. Straffet för det är dagsböter!

Men jag står på andra sidan korsningen och förblir tyst. Jag låter det passera — alldeles som bilar och oväder kommer att passera förbi. Och det visade det sig att kvinnan klarade sig på egen hand. Men för några ögonblick var dramatiken stor i korsningen Varvsgatan-Smedjegatan där jag bor.

Under ytan är vi alla gräsänder

Jorden består mest av mat. I vår underbara värld går det mesta faktiskt att äta. Kokt, stekt eller rått. Just nu pågår ett målmedvetet tuggande och slurpande och sugande och silande och inte minst idisslande över hela vårt jordklot.  Det är nästan så det kan höras.

Sen urminnes tider har djuren och vi strövat omkring — på slätterna och i djupa skogar — på jakt efter föda. Men nu är det annan ordning: Förr kom människan till maten. Idag kommer maten till oss. Tyvärr.
Gräsänderna är smartare än oss: de konsumerar närodlat. Vi är i händerna på livsmedelsindustrin. Vi sätter i oss grönsaker som transporterats med långtradare från andra änden av Europa fast vi är närmaste granne med en grönsaksodling. Men gräsänderna på Östermalm i Luleå låter sig väl smaka av vattenväxter. De käkar närodlat. De ska bli mina förebilder i sommar.

Svart är ingen färg

Redan när solen går i moln, bleknar färgerna runt Varvsgatan i Luleå. De kulörta färgerna sugs upp av dova skiftningar i grått mot svart. Skuggorna försvinner ljudlöst in i gråskalorna som tar över verkligheten.

Molniga dagar tänker jag bättre. (Solskensfärger väcker för många känslor i mig.)

Jag älskar den klassiska känslan när färgernas distraktioner försvinner och kvar blir struktur, textur och form. Det väsentliga blir kvar.
Filosofer trivs bäst under platoniska molntäcken, sällan eller aldrig kliver de ut i direkt solsken när de ska tänka stort. Meningen med livet är antagligen grå vardag. Alla dessa soltimmar gör att vi inte begriper detta.

Säkra vårtecken...

Våren kommer först till Södra hamn i Luleå. Där bor jag.
En stad är egentligen  ingenjörskonst en onaturlig skapelse. Men minsta spricka i den hårda stenen och naturen tar tillbaka förlorade domäner. Livskraft! Och flugorna värmer sina genomskinliga vingar på maskrosens kronblad. Och hundarna sniffar lyckligt på allt i deras närhet, som de alltid har gjortommar som vinter. Och på Varvsgatan är vinterdäcken bytta.

Han vägrar släppa taget

Varför kan inte kristendomen släppa taget om synden och gå vidare? Det har gått sex tusen år sen Adam och Eva åt av den förbjudna frukten i Eden trädgård.

Jag menar, hur många av oss har inte ätit av förbjuden frukt? Vem har inte "pallat" äpplen som unga och njutit i fulla drag av både spänningen och den goda frukten?

Om jag vore gud var problemet med synden ur världen idag.

Kärlek är inte svaret på allt

Jag dränkte min Yuccapalm med kärlek och vatten. Lite mindre kärlek och vatten hade räddat min älskade krukväxt. Men jag var självisk och okunnig om hur man vattnar med kärlek.

Under vintern är det bra att hålla jorden ganska torr i krukan. Yuccapalmer får inte bli stående i vatten då stammen lätt kan få stamröta. Det vet jag nu, men för sent. Nu har jag dödat min älskade Yuccapalm genom att dränka den.

Men som en sista hälsning, en biologisk poetisk gest,  formade palmen ett hjärta med två av sina bruna blad. Det är som den vill säga att kärlek är inte svaret på allt. © text/bild

Min egen skugga är lycklig

Är det okey att ha roligt på en kyrkogård? 

Jag tror inte att döda tar illa upp när jag leker med min egen skugga som avtecknar sig mot det lilla kapellets vackra putsade fasad.
Middagssolen lyser med låga sneda strålar över gravplatsen i Luleå innerstad. Jag befinner mig bland de döda för att fotografera gravstenar i motljus. 
Men kontrasterna är lika stora som mellan liv och död. Jag känner att det blir för mycket kristendom och "dödsskuggans dal" över mitt bildprojekt. Eftersom jag ser ljust på döden, lämnar jag gravstenar och kristendom åt sitt öde. I min död är alla skuggor lyckliga och framstegsvänliga.  Döden är inte slutet.

I alla väder är en pratstund rätt

Av en ren slump möts de båda på Skomakargatan, i Luleå. Strax är de två uppslukade av ett samtal.
Kvinnan halar fram en cigarrett då hon tycks inse att pratstunden kan komma att ta tid.

Folk passerar i strid ström genom  snöglopet som piskar deras ansikten. 
Gatan har nu blivit en naturlig mötesplats och kvinnan knäpper upp pälsen.  

Mannen säger några norrländska lustigheter och kvinnan faller in med uppmuntrande skratt.
"Så där låter glädje och vänskap" tänker jag, samtidigt som mina fingrar jobbar febrilt med fokusringen för att behålla bildskärpan manuellt. Ljuset är obefintligt.

Det är inte vädret som bestämmer över våra pratstunder. Sånt gör vi själva.

Nu rullar vi och går mot ljusare tider. Dessa värmande vinterbilder visar på småpratets betydelse för vänskapen i Luleå. Det handlar om att vi ska vara vänner i alla väder.
(text/bild/bengt wikström)

Kärlek - 30 °C

Kan ni humanister lära oss kristna att älska varandra? Vår kristendom har fastnat i kylans grepp som, i ett skruvstäd.
Kölden har förvandlat våra kyrkor till katedraler av is, där våra kristna ord klingar vackert men känslokalla som istappar.

Kan ni humanister bli isbrytarna Ymer, Frej, Atle, Ale och Oden som ligger vid kaj I Luleå? Försök att ta er fram till oss! Lämna inte oss kristna åt vårt öde!  Vi behöver hjälp och  saknar ljus och värme! Vårt proviant är snart slut!

Reklam syns men inte Gud

Någonstans i bilden finns Gud men han är osynlig

Reklam handlar om att bli sedd till varje pris: "Syns du inte, finns du inte!"

Men Gud hävdar motsatsen: "Jag finns, men syns inte!"

Någonstans i bilden finns Gud men är osynlig för blotta ögat. Anledningen till att Gud är osynlig måste bero på att han rör sig snabbare än ljuset.
  
I synlig fart förflyttar sig emellertid den diffusa färgfläcken i bildens förgrund. Det är en människa som åldras en fjärdedels sekund inför våra ögon. Till vänster är faktiskt personen yngre än till höger! Fenomenet kallas rörelseoskärpa.

Jag gillar bilden men det är Gud jag vill fotografera innan jag dör. Och tiden rinner iväg – idag blev jag 58 år! Om Gud kunde sakta ned farten till 1/4000 sekund vore jag evigt tacksam.  Då fastnar Gud på bildsensorn i min Sigma SD14. Undrens tid är inte förbi. Och jag står beredd med korrekt inställd slutartid...

(text/bild © bengt wikström)

Friheten där ute