Jag tror inte att döda tar illa upp när jag leker med min egen skugga som avtecknar sig mot det lilla kapellets vackra putsade fasad.
Middagssolen lyser med låga sneda strålar över gravplatsen i Luleå innerstad. Jag befinner mig bland de döda för att fotografera gravstenar i motljus.
Men kontrasterna är lika stora som mellan liv och död. Jag känner att det blir för mycket kristendom och "dödsskuggans dal" över mitt bildprojekt. Eftersom jag ser ljust på döden, lämnar jag gravstenar och kristendom åt sitt öde. I min död är alla skuggor lyckliga och framstegsvänliga. Döden är inte slutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar