Molniga dagar tänker jag bättre. (Solskensfärger väcker för många känslor i mig.)
Jag älskar den klassiska känslan när färgernas distraktioner försvinner och kvar blir struktur, textur och form. Det väsentliga blir kvar.
Filosofer trivs bäst under platoniska molntäcken, sällan eller aldrig kliver de ut i direkt solsken när de ska tänka stort. Meningen med livet är antagligen grå vardag. Alla dessa soltimmar gör att vi inte begriper detta.
Färgen vitt består av en blandning av ljus av alla färger. Mina känslor kan vara hoppfullt blå, eller trygga i det gröna. Det röda sätter mitt blod i svallning, både av kärlek och hat. Jag är som en kameleont när jag är obalanserad. Eller en färgkarneval. Eller ett färghjul som löper amok. Nej, färg kan vara ett elände.
Orden balans och harmoni måste målas i akvarell. Naturligtvis i gråtoner.
Svart är avsaknad av ljus. Här finner jag balans i tillvaron. Döden är ingenting. I rymden finns svarta hål av ingenting. Dit är all filosofi på väg eftersom det antagligen är förnuftigt att födas och dö. En bra ordning.
Livet här på Varvsgatan blir större när det som är kvar är skuggor och ljus. Och i Kina förknippas färgen vitt med döden. Svart är kvinnans och visdomens färg. Svart symboliserar det kvinnliga, månen, vattnet och vintern. Svart är också färgen för norr enligt traditionella kinesiska tankar och står för längtan att förläna sig visdom.
Vi är lika. Kineserna och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar