Vi luleåbor såg med egna ögon hur solen föll från himlen och störtade mot jorden, någonstans utanför Piteå.
Domedagsprofeterna hade alltså fått rätt — jordens undergång hade kommit över oss.
Jag tvingades ropa lugnande ord, ute från isen, där jag och Åsa stod och väntade på att vintersolståndet skulle inträffa.
— Det är ett naturligt fenomen! En illusion! Låt det passera! hojtade jag.
Min djupa och manliga stämma verkade ha en lugnande inverkan på de skräckslagna människor som stod längs strandpromenaden mot Oscarvarv.
När det visade sig att solen aldrig föll och att det verkligen handlade om ett optisk fenomen, tackade människorna mig för min insats i en svår situation. En händelse som lätt kunde ha utvecklas till ren panik, avvärjdes genom mitt lugn och sinnesnärvaro.
Vad de inte visste, var att jag tycker att jorden undergång inte är hela världen. Men hur förklarar man det för en luleåbo?
Hur gick det med ståndet?
SvaraRadera