Min personlighet är vacker. Jag lyckades återskapa den för en tid sedan.Innan dess upplevde jag mest skamkänslor när min personlighet kom på tal. Oftast har det blivit kluvna samtal, jag levde med två personligheter — en vacker och en kristen.
Ingen föds med själv-
förakt, skamkänslor som gör oss fula inombords. Sådant måste man lära sig av någon annan.
De kristna gav mig kunskap om hur man hatar sin medfödda natur. Samtidigt erbjöds jag ett nytt sinnelag som var mer likt Jesus. Men det visade sig att kristendom är ytlig, saknar skönhet och personligt djup. Man riskerar att bli ful som kristen. Naturligtvis inombords. Andlighet kan vara vackert men inte kristendom — den vill se hela världen gå under och sådana som jag bör hamna i helvetet. Sådana tankar gör en människa ful.
Skönhet kommer inifrån (Visst är jag vacker på bilden?) Fast min spegelbild är kristen och ful, dömande och hånfull, föraktfull och arrogant. Nu har jag krossat min fula kristna tro och lyckats återskapa min inre skönhet — min personlighet.
Finns det skönhetssalonger för vår inre skönhet? Om inte kanske det är dags att starta en här och nu... Inombords tänker jag bli vackrare för var dag som går. Äldre javisst, men vackrare.
Tillvaron är så oändligt mycket vackrare än hur kristendom beskriver den. Det är nog sant att kristna är fula och fulla av synd. Men vi andra — är det inte!
Om livet vore en skönhetstävling är kristna slagna på förhand. Vi som älskar livet med hela vårt hjärta och hela vårt förstånd är vackrare än någonsin. Vi segrar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar